Mot bättre vetande

Det är så tokigt det där med att vara fullt vuxen människa. Vi vet ju oftast hur vi kommer att reagera i vissa särskilda situationer. Om vi blir pressade så har vi olika mekanismer som bara slår igång, fysiskt och mentalt.
Vi kan ofta (tack vare utbildning och/eller erfarenhet) avgöra vilken situation som gagnar oss, är bra för oss. Likaväl kan vi lätt se vilken situation som utgör fara, eller kan skada oss. Dessutom har vi utrustats med möjligheten att välja.

Vi som bor i demokratier får i stort sett välja hur vi vill. Vi får välja vilken slags kärlek vi vill utöva eller om vi vill bo i vindsvåning i Stockholm. Vi väljer elleverantörer och parlament. Demokrati. En mycket viktig del av vår vardag, även när vi inte upplever den. Och den är så himla lätt att ta för given. Som kärlek nästan.

300 000 individer i Sverige tycker inte som jag. Efter förra valet (hösten 2010) så FÖRSTOD jag det. Jag menar, det är klart att jag vet att nästan ingen tycker som mig, det vet jag ju, men den här gången blev det så... ja, rakt på... som en smäll på käften.

Jag kan lätt säga att jag har svårt för fascister. Och jag har vansinnigt svårt för nazister. Så där irrationellt svårt. Jag blir liksom skitarg bara jag tänker på dem. En slags omvänd rasism, på något obehagligt vis. Jag menar, jag är en upplyst människa. Jag ska kunna kontrollera mig. Det är ju en jävla tur att tanken är fri i alla fall. Än så länge.

Måhända har jag ganska torftig utbildning, i alla fall på papper, men jag tror mig vara relativt intelligent. Jag vet skillnad på demokrati och polisstat.
Men när det kommer till nazister blir jag blind. Tyvärr. Det blir liksom svart i huvudet på mig. Och iskallt i hjärtat. Det är ingen bra kombination.

Idag gick jag emot en av mina principer. På Liberaldemokraternas sida på Facebook var det ett inlägg till en av Sverigedemokraternas komunala hang arounds (och jag tänker under inga som helst omständigheter länka till den här, det begriper ni väl?!) med en länk, där någon snorunge till neofascist försökte svänga sig med en massa vidrigheter, rörande någon jävla interpellation om EXPO och att det var oförsvartbart att skattemedel från den kommunala skattekistan skulle betala för Expo's arbete i kommunen... Men herregud! Vi var flera Liberaldemokrater som reagerade starkt på denna interpellation. Jävligt obehagligt faktiskt.

Principer. Min princip här är att aldrig ta del av Sverigedemokraternas retorik. När någon av mina FB-vänner lägger ut något idiotiskt klipp via "duröret" eller liknande, allt som oftast just bara för att de har sagt ngt puckat igen, så låter jag bli att titta på det. Jag vill hålla mig ren och snygg och fräsch ett tag till. Jag vägrar läsa om Åkessons nya utspel, och scrollar till och med medvetet ner, och förbi, på någon av drakarnas sajter om jag ser någon rapportering om SD's förehavanden. Jag vill inte veta. Och jag har möjligheten att aktivt få vara selektiv i vilken information jag tar till mig. Det är fantastiskt!

Men nu svek jag mig själv. Jag utsatte mig för en av människans starkaste drivkrafter: Nyfikenheten.

Jag klickade på länken. Jag läste och det gjorde mig illamående. Fysiskt illamående.
Jag lärde mig än en gång något om mig själv. Följ instinkten, gå inte i fällorna.

Retoriken på Sverigedemokraternas hemsidor luktar sträng, hård 40-talsvinter. Michael Gajditza, en vänlig själ och Liberaldemokrat, la ut följande citat från sajten: "Mångkulturen kommer att falla och ett stolt och oberoende Sverige kommer att likt fågel Fenix resa sig ur askan" Det känns obehagligt bekant i tonen, som sagt...

Jag kände mig våldtagen. Så där överraskat påhoppad, utnyttjad, och fruktansvärt kränkt. Kan man bli mentalt våldtagen?

Jag menar, man kan ju uppenbarligen åka dit för barnporr om man råkar ha nedladdade manga i burken, så det borde ju i rimlighetens namn finnas någon möjlighet att göra en polisanmälan mot Sverigedemokraterna för mental våldtäkt...