Mot bättre vetande

Det är så tokigt det där med att vara fullt vuxen människa. Vi vet ju oftast hur vi kommer att reagera i vissa särskilda situationer. Om vi blir pressade så har vi olika mekanismer som bara slår igång, fysiskt och mentalt.
Vi kan ofta (tack vare utbildning och/eller erfarenhet) avgöra vilken situation som gagnar oss, är bra för oss. Likaväl kan vi lätt se vilken situation som utgör fara, eller kan skada oss. Dessutom har vi utrustats med möjligheten att välja.

Vi som bor i demokratier får i stort sett välja hur vi vill. Vi får välja vilken slags kärlek vi vill utöva eller om vi vill bo i vindsvåning i Stockholm. Vi väljer elleverantörer och parlament. Demokrati. En mycket viktig del av vår vardag, även när vi inte upplever den. Och den är så himla lätt att ta för given. Som kärlek nästan.

300 000 individer i Sverige tycker inte som jag. Efter förra valet (hösten 2010) så FÖRSTOD jag det. Jag menar, det är klart att jag vet att nästan ingen tycker som mig, det vet jag ju, men den här gången blev det så... ja, rakt på... som en smäll på käften.

Jag kan lätt säga att jag har svårt för fascister. Och jag har vansinnigt svårt för nazister. Så där irrationellt svårt. Jag blir liksom skitarg bara jag tänker på dem. En slags omvänd rasism, på något obehagligt vis. Jag menar, jag är en upplyst människa. Jag ska kunna kontrollera mig. Det är ju en jävla tur att tanken är fri i alla fall. Än så länge.

Måhända har jag ganska torftig utbildning, i alla fall på papper, men jag tror mig vara relativt intelligent. Jag vet skillnad på demokrati och polisstat.
Men när det kommer till nazister blir jag blind. Tyvärr. Det blir liksom svart i huvudet på mig. Och iskallt i hjärtat. Det är ingen bra kombination.

Idag gick jag emot en av mina principer. På Liberaldemokraternas sida på Facebook var det ett inlägg till en av Sverigedemokraternas komunala hang arounds (och jag tänker under inga som helst omständigheter länka till den här, det begriper ni väl?!) med en länk, där någon snorunge till neofascist försökte svänga sig med en massa vidrigheter, rörande någon jävla interpellation om EXPO och att det var oförsvartbart att skattemedel från den kommunala skattekistan skulle betala för Expo's arbete i kommunen... Men herregud! Vi var flera Liberaldemokrater som reagerade starkt på denna interpellation. Jävligt obehagligt faktiskt.

Principer. Min princip här är att aldrig ta del av Sverigedemokraternas retorik. När någon av mina FB-vänner lägger ut något idiotiskt klipp via "duröret" eller liknande, allt som oftast just bara för att de har sagt ngt puckat igen, så låter jag bli att titta på det. Jag vill hålla mig ren och snygg och fräsch ett tag till. Jag vägrar läsa om Åkessons nya utspel, och scrollar till och med medvetet ner, och förbi, på någon av drakarnas sajter om jag ser någon rapportering om SD's förehavanden. Jag vill inte veta. Och jag har möjligheten att aktivt få vara selektiv i vilken information jag tar till mig. Det är fantastiskt!

Men nu svek jag mig själv. Jag utsatte mig för en av människans starkaste drivkrafter: Nyfikenheten.

Jag klickade på länken. Jag läste och det gjorde mig illamående. Fysiskt illamående.
Jag lärde mig än en gång något om mig själv. Följ instinkten, gå inte i fällorna.

Retoriken på Sverigedemokraternas hemsidor luktar sträng, hård 40-talsvinter. Michael Gajditza, en vänlig själ och Liberaldemokrat, la ut följande citat från sajten: "Mångkulturen kommer att falla och ett stolt och oberoende Sverige kommer att likt fågel Fenix resa sig ur askan" Det känns obehagligt bekant i tonen, som sagt...

Jag kände mig våldtagen. Så där överraskat påhoppad, utnyttjad, och fruktansvärt kränkt. Kan man bli mentalt våldtagen?

Jag menar, man kan ju uppenbarligen åka dit för barnporr om man råkar ha nedladdade manga i burken, så det borde ju i rimlighetens namn finnas någon möjlighet att göra en polisanmälan mot Sverigedemokraterna för mental våldtäkt...

angående det kvinnliga könsorganet ;D

Det som stör mig mest de senaste dagarna är nog de sippa kärringarna som har för lite att göra om dagar och nätter, och istället för att skaffa sig ordentliga hobbys eller ett socialt sammanhang, sitter och fittar sig i kommentarer på allehanda nätsajter. Jag vet inte åldrar eller utbildning, så klart, på dessa individer, men att döma av namnen på dem så verkar de flesta vara födda före 1970, och det förklarar en hel del.

GENERATIONSPROBLEMATIK.

Jag har skrivit om det förr. Mina föräldrar var 30- och 40-talister. Farsan född -37 och morsan -42. Det satte grunden för deras värderingar och normer. De växte upp i ett Sverige, förskonat från kriget tack vare tyskvänlig kung och en patetiskt livrädd skara politiker, som snabbt lyckades dra igång välfärdsstatens alla ekonomiska fördelar. De fick utbildning, jobb och boende. Man blev lycklig av ABC-området och man valde att flytta ut i nybyggda förorten, där 50- och 60-talslivet lullade på i orangea färganalyser...
Pappa Pu lånade stora pengar och byggde lyxvilla, Mamma Mu vidareutbildade sig och öppnade ett litet företag och allt var bara gullgull.
Och i detta gullgull växte jag upp.

Jag hade väl ett annant ingångsläge kan man säga. Sladdis och fick precis vad jag ville och pekade på. Japp. Vi 70-talister är ju som bekant otroligt bortskämda och giriga, eller hur?

Att våra föräldrar pissade på sin föräldrageneration och slängde in dem på ålderdomshem eller långvården, det kan knappast vi barn läggas till last för, och som man bäddar får man ligga, heter det väl? Jag har i alla fall sett till att bädda min säng själv, och tar absolut ansvar för allt jag gör och säger. Till skillnad från till exempel min halvbror (ja, farsan var ute och spred sina gener lite här o där...), som växte upp på 50-talet. Och även min helbror, som föddes -61.

Ingen av dessa har förmågan att tala sanning. Att stå för sina handlingar, eller att verkligen hantera konsekvenser som kommer ur deras handlande.

Jag tror definitivt detta är en generationsfråga.

Mina föräldrar roffade åt sig av allt och lämnade väldigt lite över åt andra, oavsett om det handlade om föregående eller kommande generationer.
Mina bröder, födda på 50 och 60-talen, lärde sig att dölja sanningen, blåneka och ducka för alla konsekvenser.
Jag själv, född 1970, lärde mig att stå för vad jag tycker, tala sanning och leva med mina handlingar.

De sippa kärringarna som befolkar Internet här och var tror jag är födda vilken dag som helst före 1 januari 1970. Tyvärr. Och skulle det nu trots allt vara så att någon är född senare än dess, och ändå sitter och formulerar dessa mycket märkliga kommentarer (på bl.a. Newsmill), då är det hela så otroligt tragiskt.

Den radikalfeministiska rörelsen i Sverige kommer att dö. Tyvärr. Den ideologin förminskar mänskligheten, låser tanken och gör att individen skrumpnar ihop.

En alldeles vanlig tjackhora sa en gång, angående ordet "fitta":

"Det är skillnad på att ha en och att va en!"

Ha en bra dag, vänner & bekanta!

Hinner inte med att blogga!

och när jag kommer på att jag borde, så trillar ögonen ihop av dagens alla påhitt... Nåväl, här länkar jag till mina 4 artiklar som publicerats på Newsmill den senaste perioden.

Legalize-diskussionen

Porrets vara eller icke-vara första artikeln iämnet...

Är det bara sippa kärringar som tycker eller? Uppföljaren...

Vad betyder INTEGRITET för dig?

Läs och fundera, njut och kommentera!

Själv ska jag tillaga värsta goa tomatsoppan (tricket är vitt vin och grädde!) - trevlig kväll!

Kampen går vidare - Free internet movement!

I AM WIKILEAKS!!!

USA hjärtar Sverige

Hela läsningen av det svenska alliansregeringen vill mörka!

Hoppas julen varit bra för dig. För mig har det varit rörigt, därav inga blogguppdateringar. Men jag kommer igen!!